Vi satt väl fast i drygt två och en halv timme. Mitt i skogen. Knäpptyst. Det är nog bland det ödsligaste jag varit med om. Den där tågkupén som var handikappanpassad, med extra utrymme, fick vi av en genomgod man som tyckte vi behövde den bättre än han. Men den där kupén alltså. Fy farao så ödslig och läskig den blev där mitt i skogen. Knäpptyst. Så som jag tänker mig att det är i en rymdkapsel. Det är ångest för mig. Verkligen.
Jag tände lampan, tänkte att fan vad larvig jag är och släckte den igen. Knäpptyst, bäcksvart, kanske man kunde ana vita björkstammar och snö, men annars så jäkla öde. Ingen mottagning på mobilen heller.
Tände lampan igen och tittade på ungen som sov gudomligt fint och alldeles ovetandes, så där som små barn gör. Obekymrat. Efter överläggningar med mig själv slutade det med att jag lyfte upp honom ur mjukliften och ner i min säng, bredvid mig. Ja, tätt intill mig skulle jag väl säga. Först då blev jag lugn. Kände mig som ett knytte.
Tänk alla gånger som jag tröstat honom. Så fick han trösta mig.
Ny blogg!
7 år sedan
På tal om mys så tyckte jag det här lät himla mys! Men det är väl lätt att säga när man inte lever i ovisshet i mörkret på ett tåg i en skog (den du p. gessle!). Men det lät lite katastrof på en lagom nivå, lite fara fast ändå tryggt. Och så mysa ner sig med bäbisen. Klart dom ger styrka dom små, man blir nog lite modigare när man måste ta hand om nån liten som är ännu räddare än man själv är. Kram på dig!
SvaraRaderaHaha älskar din Gessle-hint där :)
SvaraRaderaOch det skulle nog kunna ha varit lite mysigt där i ödsligheten om det inte var så att jag var lite emotionellt labil redan innan jag satte mig på tåget.