Förskonad.

Jag ska inte sticka under stol med att jag varit förskonad från krämpor som hör en graviditet till. Illamåendet malde i max en vecka och var med största sannolikhet en bieffekt av min mentala hälsa under "beslutsperioden", tröttheten har inte varit överdriven, lite seg i fogarna, ptja kanske. Men i övrigt nada. Ingenting! Och det är jag väldigt tacksam för. Tack, tack.

Men ändå. Det är inte helt utan...skam, ja faktiskt ett uns av skam. Barnmorskan ser alltid igenom min generade fasad, som döljer sig någonstans där under luggen, när jag på frågan om hur jag mår alltid svarar:
- Egentligen hur bra som helst.
På det följer en ödmjuk förklaring om att det är helt ok att må bra under graviditeten.
Och då slår det mig alltid att det faktiskt är det. Helt ok.

Man ska inte skämmas över att man befriats från tre månader av uppkastningar, eller varit så trött att man inte förmått sig hänga med på mer än de åtta timmarna om dagen och sedan kommit hem o däckat på hallgolvet.

Idag tror jag dock att jag fått igen en liten del av det jag förskonats från.
Dagen:
Frukost och seg i skalle såväl som kropp
Promme för att komma igång
Hungern river. Tröstar med två mackor och kaffe (en timme efter frukost)
Försöker jobba men är trött som en apa
Lunch med linssoppa och ytterligare två mackor (ca en timme efter föregående mackorna)
Försöker jobba
Ingen energi, dör, måste lägga mig ner, orkar inte stå, inte sitta, inte gå
Sover i en och en halv timme
Försöker ta mig upp och fixa lite i garderoben. Flyttar lådor.
Ingen energi, dör, måste lägga mig ner, orkar inte stå, inte sitta, inte gå
Nu: på rygg i soffan och hungrar. Igen

Misstänker det är den dära ongen som stjäl allt från mig idag. Det är tydligen mycket att styra med där inne.