Tårigt och så

Vaknade av att jag grät i morse. Det är antagligen det värsta tillståndet att vakna upp i. Man känner sig liksom emotionellt dränerad resten av dagen.

Just idag är det Sprallpappans födelsedag och det är dagen då det lilla livet först var beräknad att anlända. Min sinnesstämning fick mig att tänka på vilket jäkla slit det varit det här året. Och då har bara halva året gått...typ.

Hur mycket har jag inte växt under de här åtta månaderna? Hur många livsavgörande beslut har jag inte varit tvungen att fatta? Hur mycket har jag gått emot min egen vilja bara för att upptäcka att just det var fel och gör om och gör det på mitt sätt? Hur många gånger har jag inte ifrågasatt mina val? Vänta ett barn, starta eget utan kontakter, utan kapital, med bara hur - klyschigt det än må låta, mina två bara händer. Hur knapert har det inte varit, men ändå sitter jag här och känner mig rik?

Det känns stort.