Äee

Nu får det fasen i mig vara nog! Pinvärkar nätterna igenom. Kraftiga ihållande. Jag står på toa, hänger över handfatat. Andas. Oh fiiifan vad ont det här kommer göra. Det är en sak som är säker. Den var säkert väldigt säker innan också, men nu är jag fullt övertygad om att jag aldrig kommer uppleva liknande smärta.

På morgonkvisten klingar de av och vad jag borde göra nu är att sova, men vem kan sova när man vet att det är så nära? Även om det ju säkert är lika långt borta så vill man inte se det på annat sätt än ett steg närmare den lilla barnkroppen som ligger och snuttar i famnen.