Sedan sist

Har rest från öst till väst, närmare bestämt till Värmland.
Och oh vad jag älskar Sverige. Lilla landet har verkligen bländat mig med sin skönhet den senaste tiden. Det är så hemskt vackert överallt så här års. Men Värmland alltså. Vackert så ögonen vill tåra sig.

Arvika

I alla fall. Jag och kollegan kirrade husvagn och campingplats utanför Arvika, drog med oss inspelningsutrustningen och träffade vår bonde som är huvudföremål i en dokumentär som kommer i P4 i höst.

Kontor i husvagn.

Alltså, hur bra kan man ha det! Vakna upp vid en fjord varje morgon. Ta ett morgondopp. Köra kringelikrokiga landsorts- och byvägar genom böljande landskap och sen få hänga på bondgård i flera dagar, bli mottagna med öppna, värmländska famnar, byns årliga grisfest och en massa fina och vänliga människor. Ovanpå det dialekten. Är man dialektfreak som jag är Värmland lite av ett paradis.

Trots hårt jobb under tre intensiva dagar så har det varit så värt det. Det är lyx att få hålla på med det här, det är det! Tänk om man kunde få göra det jämt, hela tiden.

Efter de där dagarna var jag ganska slut. Bäckenet gillar inte att sova var som helst nu för tiden och halsbrännan har gjort sig påmind, som om det satt en liten drake där nere i bröstet på mig och sprutade elaka flammor. Därför tog jag mig en vända om sörmländska landsbygden där Sprallpappan fanns för att svalka mig i insjöar och lapa lite sol. Så gudomligt det var att ligga där på bryggan med boken.

Omfamnad av ränder

De här svullna korvarna fick lite omsorg.

Smultron är nog bland det lyxigaste man kan få på sommaren.

Nu är vi tillbaka i Stora staden och man förbannar värmen, staden, asfalten, den svullna kroppen och Försäkringskassan, men det är väl en historia som kräver ett inlägg för sig.

Äe, nu går jag och köpen en sån här till mig