Tjena Hej

Det finns antagligen lika många gravidberättelser som det funnist graviditeter. I den här bloggen vill jag dela med mig av min, som inte riktigt blev som jag hade tänkt mig, men som är på väg att bli något av det bästa jag varit med om. Så stort och märkvärdig.

Det var en skakig start, det var det.

Det var en månad efter att jag och min kille bestämt oss för att gå åt varsitt håll som jag fick veta att jag var gravid. Redan innan första droppen urin hunnit nudda stickan visste jag vad den skulle tala om för mig. Och där fick jag det. Svart på vitt.

Även om vårt break up varit ganska stillsamt, inte så mycket hard feelings, ganska sansat och ömsesidigt, så visste jag att det här skulle bli början på en känslomässig berg och dalbana.

Det blev jul och på olika håll i landet satt vi med våra snurrande skallar. Oro, besvikelse och uppgivenhet. Jag var på väg ut, hade drivet, hungern och lusten att äntligen efter fem års studier göra karriär. Skulle jag behöva lägga den på hyllan nu? Ingen egen bostad, var skulle jag bo? Timanställningar och sporadiska frilansuppdrag, vad skulle jag leva av? Ingen relation, skulle jag göra det här ensam? Ska barnet inte ha en pappa i sitt liv? I min graviditet fanns inga av de förutsättningar som jag föreställt mig ha innan jag skulle sätta ett barn till världen. Kände mig väldigt besviken på mig själv och på oss för att vi satt oss i den här situationen.

Dagarna gick, julen och nyår passerade och föll bort någonstans mellan kuratorsbesök och extrajobb hemma i barndomsstaden. Det var dimmiga dagar. Bråk, tårar och sömnlösa nätter, känslorna utanpå. Min före detta kille ville inte att vi skulle ha ett barn tillsamman. Jag ville inte heller, inte med tanken på vår oförmåga att förstå varandra malandes i bakhuvudet. Det var ju ´på grund av den vi beslöt att bryta upp.

Jag var tvungen att gå in i det här med inställningen att jag kommer göra det ensam. Utan partner alltså.

Det här är början på min resa. Jag upplever att det saknas plats och utrymme för kvinnor som går igenom det här ensamma. Det finns hur mycket som helst att läsa om graviditeter. Men när man är ensam och lite skadeskjuten vill man inte läsa om de lyckliga och harmoniska paren som väntar ett efterlängtat litet skrutt. Man vill läsa om kvinnor som gått igenom samma sak som man själv kämpar med.

Bloggens första inlägg ser jag som en liten introduktion till min historia, som kommer att fyllas på efter hand. Det finns många tillfällen och omständigheter i den här resan att fördjupa sig i. Att fatta ett livsavgörande beslut på egen hand är omvälvande, en vända-ut-och-in-på-sig-själv-tjugo-gånger-om-dagen-upplevelse.
Jag hoppas att just du som behöver en sån här blogg hittar hit och att vi kan utbyta erfarenheter och upplevelser.