Med vidöppna tårkanaler

För den som hängt på den här bloggen ett tag är det ingen nyhet att det är en mycket blödig och sentimental person ni har att göra med. Men sedan L kom har de här karaktärsdragen säkerligen dubblats. Inför ettårsdagen, som jag vet att jag tjatar om, grät jag lite varje dag i en vecka minst. Så fort jag tänkte på honom som liten spädis, så fort jag kollade på en inspelning från då och bara blotta synen av honom kunde trigga igång hjärtat och tårkanalerna öppnades.

Nog för att jag tycker mycket mer om människor som visar känslor - att de har ett hjärta, än stenansikten, men det här börjar nästan bli påfrestande för mig själv. Han är så otrolig på alla sätt och vis och allt vi två gått igenom tillsammans gör mig känslosam.

Kanske dags att kolla upp hur det står till med hormonerna, tänker jag ibland? Fast å andra sidan är jag väl inte ensam om det här. Är jag?

En pratkvarn på promenad

Vaknade idag av att den lille stod upp i sängen och snackade för sig själv. När han blev upptäckt sken han upp som en sol. Det var första gången han lyckats ta sig upp på egen hand. Sedan bar det av i en rasande fart och vi som försökt få honom att släppa händerna hela sommaren stod paffa. Stabil som en fura har han spatserat på, till och från lekparken, i lekparken och kutat runt runt runt bordet i vardagsrummet med bara den ena handen lätt fäst vid någon form av säkerhetslina.

Antar att han bara var tvungen att passera ettan först.

Alla åldrar har sin charm hör man då och då. Och visst, den första tiden är makalös på många vis, men det är nu det börjar bli riktigt roligt. Vi kan kommunicera och förstå varandra, han visar en massa humor, tex. tar han fjärrkontrollen, eller egentligen vad som helst, till örat och leker att det är en telefon, för det har han ju sett hur det går till. Han pratar och bubblar och det är tisse och vovve och mamma och pappa och bokka (oklart vad det betyder) och tittatittatittatittatittatittatitta. Det är titta säkert en miljon gånger om dagen. Men jag älskar det!

Att ha hela frysen full av bakverk

Inför det stundande ettårskalaset la jag ganska stor möda på hembakat. Dubbelbottnad tårta, chokladkaka, syltkakor och kokostoppar (som iofs pappan låg bakom). Det skulle städas, fixas med ballonger och vimplar, tårtljus och garnering av tårta (ingen prestationsångest av alla piffiga tårtgarneringsbloggar alls..) och present till det lilla barnet. Dagen var väldigt viktig för mig - att han som typ är meningen med livet skulle fylla ett. Hade jag vetat att jag skulle bli en sådan morsa för två år sedan, hade jag med största sannolikhet tänkt att jag var en tönt och en fjant, men det kommer ett inlägg om det senare, var så säker.

Jag är inget vidare på att baka. Skulle vilja vara lika tjenis med bakkonsten som Leila, med det slutar alltid med att jag använder alldeles för mycket smör och flöt, för jag tror att det är vägen fram till en fuktig och härlig tårta. Min blev torr. Först såhär på tredje dagen har bottnarna sugit åt sig av fyllningen. Turligt nog uppskatte L sin första tugga tårta i livet ändå. Han är så tacksam.

Hur som helst, gästerna satte inte ens i sig hälften av godsakerna så nu får det ligga i frysen. Till nästa kalas antagligen, för ett bak av den här dimentionen ger jag mig inte på igen förrän han fyller jämnt. Och med facit i hand kan jag konstatera att jag borde lagt minst lika stor möda på att fira mig själv för att ha klarat av ett år som morsa. En förbannat bra sådan om jag får säga det själv.

Tänkte bjussat på en bild av härligheten, men kamera och dator kommer oh så oturligt nog inte överrens för tillfället.

När katten är borta osv..

Förstår inte hur det ens har kunnat hända, men den här bloggen har idag passerat 25 001 besökare sdan starten februari 2010. Minns siffror som 4 000 och 12 000, men det är de senaste jag kan komma ihåg. Det gör mig glad. Eftersom jag inte bloggat på drygt tre månader så kanske det jag delat med mig av kommit till nytta ändå. Hoppas.

Livet alltså

Om man inte själv är kapabel att ställa till det för sig i livet så kan man vara säker på att någon annan gör det åt en. Förr eller senare. På många vis har den här sommaren varit väldigt fin, på andra har den varit ett stort mentalt kaos. Jag har en sjö av blogginlägg som bara väntar på att bli satta i print.

När jag började blogga visste jag väldigt lite om vad det skulle göra för mig och hur mycket det skulle betyda. Hur värdefullt det är att ha den här ventilen. Att få sina snurriga tankar bekräftade av andra och att kunna göra detsamma för andra gör mig till en bättre människa. Helt ärligt. Det är mycket som jag känner att jag inte kan dela med mig av till de som känner mig och stå mig nära. När det istället får ligga och gro i skallen växer det till problem med överdrivna proportioner. Det blir dåligt för alla i min närhet.

Det är allstå dags. Igen...Att ta tag i det här bloggandet. Och vilken dag skulle vara bättre lämpad än självaste ungens ettårsdag?!

Vi två.